jag känner det
jag vet att det kommer att dras åt
jag sprattlar lite
de stora vattnen, himmelen
det går nog inte längre
men jag har det bra
 

I DN idag (14 juni 2021) fanns en krönika av Alex Schulman; en karl som jag en gång hade för mig att jag ogillade. Jag kan fortfarande förstå varför, men har ändrat uppfattning. Krönikan handlade om vad man kan iaktta på studentmottagningar, om tillståndet i värdfamiljen. Så kommer meningen: " Varje familj bär på en unik uppsättning av dysfunktionalitet, barnen dömda på förhand, av saker som hände för länge sen".  Och det går en skön våg genom min kropp. Att skriva så i vår tid, att ha en sådan unik, hjärtskärande röst. Det är bara underbart.

Vid eftertanke är jag inte säker på om Alex fångat något verkligt, eller om det snarare ekar av hans eget stora hjärtas skri. Men jag kan också tänka att en sådan dysfunktionalitet är självklar och existentiell. Jag tror inte att vi kan prata oss ur den heller, vilket Alex tycker att vi ska försöka göra. Krönikan ändar dock i ännu en dos härligt otidsenlig determinism: "Färden är redan utstakad, vi går dit det är bestämt att vi ska gå".

I was talking to God the other day.
And yes, of course I asked him if he existed.
He said no.
No? I said, suddenly feeling kind of funny.
No, he said. I can't begin to know the meaning of that word.
But I know what you are up to, so it is a no.
And there's plenty of evidence to speak for it.
Well, I said. A lot of people still believe that you exist. Can you understand them?
Sure, I totally get it. They need to know who put the ram in the rama lama ding dong.
Yeah...I said, thinking there was more to it than that. But who am I to argue with the Lord?
Thank you then for letting me know.
My pleasure. Nice talking to you.
At that moment - in the dimension we call time - I knew he had told me the truth.

 

I samband med min mammas flytt till ett äldreboende tog jag vara på en nostalgipryl av högsta rang: en askkopp som en gång stod på soffbordet i vardagsrummet i mitt barndomshem. Det är en finurlig askkopp som kan gömma den äckliga askan i sitt inre. Det är bara att trycka ner knappen så att skivan under sätts i snurr. Centrifugalkraften fixar resten. Som barn tryckte man gärna då och då - oavsett om det fanns någon synlig aska eller ej.

När jag nu återsåg den kom barndomen och ungdomen kom emot mig med full kraft, som en varm sommarvind. (Eller varför inte som en Sommarvind med Östen Warnerbring).Den måste jag bara ha! tänkte jag. Och sa det nog också högt till min lite mindre entusiastiska bror. Men när den senare stod framför mig på mitt nuvarande skrivbord kom plötsligt också den äckliga cigarrettlukten tillbaka. Inte för att den verkligen luktar nu, utan som förfluten, antinostalgisk lukt. Med denna kom alla de mindre förtjusande omständigheterna i mitt askflyktiga lilla liv också tillbaka. Känslan nådde en nivå av lätt illamående och jag tänkte i panik att askkoppen måste bort. Luften måste rensas från allt det cigarrettfuttiga och och motbjudande. Men ännu står den kvar och väcker blandade känslor.

Då har jag läst ut professor Ulf Danielssons bok "Världen själv". Det jag tar med mig är det som kan ses som bokens huvudbudskap: Naturlagarna finns inte.

Detta väljer jag att tro på. Låter det tokigt? Vad som menas är att naturlagarna inte finns i själva naturen; att naturen inte följer våra naturlagar - den gör bara som den gör. Sidan 186: "Äpplet faller inte för att tyngdlagen tvingar det till det. Äpplet bara faller och tyngdlagen beskriver vad vi observerar".

Det visar sig ju att det där med tyngdkraften inte ens var det bästa sättet att beskriva vad som sker med äpplet. Lite mer Einsteinskt kan det istället mera sanningsenligt beskrivas som en krökning i rumtiden. Någon tyngdkraft finns inte. (Vilket inte hindrar att Gamle Newtons fysik kan vara användbar på många sätt.)

Det är ändå ett lite spännande konstaterande, och jag tror att det inte är helt lättsmält för alla. Jag misstänker att vi människor gärna ger våra modeller och abstraktioner lite mer existens än de har i verkligheten. Där de inte har någon!

Jag undrar också (och det här är min helt egna fundering) om en liknande fallgrop kan finns inom samhällsvetenskap och humaniora, där det talas till exempel om "strukturer" i samhället. Ibland tycks det mig som att sådana begrepp ges en existens bortom vårt beskrivande och modellerande kring en oerhört komplex verklighet. Som om det verkligen fanns som ett slags mönster utanför oss själva. Strukturer, normer och annat kan vara lika användbara som tyngdlagen, men lugn: Det finns inga strukturer. Och det är jävligt skönt!