I samband med min mammas flytt till ett äldreboende tog jag vara på en nostalgipryl av högsta rang: en askkopp som en gång stod på soffbordet i vardagsrummet i mitt barndomshem. Det är en finurlig askkopp som kan gömma den äckliga askan i sitt inre. Det är bara att trycka ner knappen så att skivan under sätts i snurr. Centrifugalkraften fixar resten. Som barn tryckte man gärna då och då - oavsett om det fanns någon synlig aska eller ej.

När jag nu återsåg den kom barndomen och ungdomen kom emot mig med full kraft, som en varm sommarvind. (Eller varför inte som en Sommarvind med Östen Warnerbring).Den måste jag bara ha! tänkte jag. Och sa det nog också högt till min lite mindre entusiastiska bror. Men när den senare stod framför mig på mitt nuvarande skrivbord kom plötsligt också den äckliga cigarrettlukten tillbaka. Inte för att den verkligen luktar nu, utan som förfluten, antinostalgisk lukt. Med denna kom alla de mindre förtjusande omständigheterna i mitt askflyktiga lilla liv också tillbaka. Känslan nådde en nivå av lätt illamående och jag tänkte i panik att askkoppen måste bort. Luften måste rensas från allt det cigarrettfuttiga och och motbjudande. Men ännu står den kvar och väcker blandade känslor.

Då har jag läst ut professor Ulf Danielssons bok "Världen själv". Det jag tar med mig är det som kan ses som bokens huvudbudskap: Naturlagarna finns inte.

Detta väljer jag att tro på. Låter det tokigt? Vad som menas är att naturlagarna inte finns i själva naturen; att naturen inte följer våra naturlagar - den gör bara som den gör. Sidan 186: "Äpplet faller inte för att tyngdlagen tvingar det till det. Äpplet bara faller och tyngdlagen beskriver vad vi observerar".

Det visar sig ju att det där med tyngdkraften inte ens var det bästa sättet att beskriva vad som sker med äpplet. Lite mer Einsteinskt kan det istället mera sanningsenligt beskrivas som en krökning i rumtiden. Någon tyngdkraft finns inte. (Vilket inte hindrar att Gamle Newtons fysik kan vara användbar på många sätt.)

Det är ändå ett lite spännande konstaterande, och jag tror att det inte är helt lättsmält för alla. Jag misstänker att vi människor gärna ger våra modeller och abstraktioner lite mer existens än de har i verkligheten. Där de inte har någon!

Jag undrar också (och det här är min helt egna fundering) om en liknande fallgrop kan finns inom samhällsvetenskap och humaniora, där det talas till exempel om "strukturer" i samhället. Ibland tycks det mig som att sådana begrepp ges en existens bortom vårt beskrivande och modellerande kring en oerhört komplex verklighet. Som om det verkligen fanns som ett slags mönster utanför oss själva. Strukturer, normer och annat kan vara lika användbara som tyngdlagen, men lugn: Det finns inga strukturer. Och det är jävligt skönt!

Jag försöker lära mig lite dataanalys och AI-tekniker med Python. Härom dagen övade jag med data från SwePub. Det är en resurs där man kan söka vetenskaplig publicering vid svenska lärosäten. Man kan söka på vad som skrivits inom ett visst forskningsområde. Databasen täcker många olika publikationstyper, som artiklar i vetenskapliga tidskrifter, avhandlingar, konferensbidrag etc. Förutom att söka direkt i gränssnittet kan man få ut bibliometriska data, exporterat till en fil i valt format. Sagt och gjort. Jag hämtade data från https://bibliometri.swepub.kb.se/bibliometrics

Efter att ha avlägsnat den första märkliga raden i csv-filen trodde jag att jag lätt kunde skapa en välformad dataframe. Från den skulle jag sedan visualisera de tre senaste årens publiceringar  av artiklar i vetenskapliga tidskrifter från Södertörns högskola. (Inte böcker eller annat material). Figuren skulle också gärna visa fördelning på olika ämnesområden, vilket datan tycktes medge. En kolumn i min dataframe hette "year". Då kan man förvänta sig ett årtal och inget annat, eller? Men icke. En del rader innehöll hela datum istället, alltså med månad och dag. Så det blev den första städningen. En annan kolumn hette "one_digit_topics". Utmärkt! Efter att ha kollat vart denna indelning kommer ifrån förväntade jag mig att alla rader innehöll en siffra från 1 till 6. Men icke. De sex vanligast förekommande värdena var:

5        365 rader
6        207 rader
1         60 rader
5,6       52 rader
3         44 rader
1,5       30 rader
3,5       15 rader

Hur ska man hantera detta? Varför i h. är one_digit inte one digit? Jag valde att bara ta med den första siffran där det fanns flera. Till SwePub skördas data från olika arkiv som används på våra lärosäten, så jag vet inte riktigt var och hur orenheterna borde ha filtrerats (eller om jag bara fått något om bakfoten). Till slut i alla fall:

Man kan se att samhällsvetenskap och humaniora väger tungt här, men bubblaren verkar vara Medicin och hälsovetenskap. 2020 är ju inte slut ännu, så de staplarna borde bli högre sen. Just denna verksamhet, publicering i vetenskapliga tidskrifter ser ut att ha tuffat på under Coronaåret.

"Släpp fångarne loss, det är vår!Var mänska i sin själ i grunden vill så väl!". Nej, det var längesen. Lås in dom och kasta bort nyckeln! Det ligger närmare tidsandan i onådens år 2020. Aptrist är ett annat ord som flyter upp ur den samtida skiten. Ett opinionspinat, kallt landskap med frekventa digitala skampålar. Det gapas och väsnas överallt, men de mest plågsamma skriken är mjutade. Tystade med antidepressiva. Det glänser coolt om SUVen - för att vi är värda det, när så mycket dör i hettan. Arga män ses gräva efter fakta som bevisar att meningsmotståndarna inte begriper någonting. De trängs runt samma hål någonstans ute till höger, där man mest får upp saker om Sverige. Det är Sverige som är det viktiga! Skottlossning hörs oroväckande nära. Några som skiter i Sverige skjuter varandra. Till vänster ser de också gravallvarliga ut. De har upptäckt "strukturer". Därför har de rätt. En vit man förklarar vad vita får göra och inte göra. Rasifierad, könsmaktsordning - vilka jävla nazistord.

Om jag säger att jag är pensionär förstår du att detta bara är gubbgnäll. Att min verklighetsbild har stelnat och förkalkats. Min blick för nytt, friskt och lekfullt är grumlad.  Jo visst. Det var inte bättre förr. Vi lever fortfarande i en på många sätt bra tid. En sen kväll när jag behöver slå upp ett ord hamnar jag, inte i Wikipedian, utan i Nissepedian. Jag läser några artiklar och skrattar innan jag går och lägger mig.

Sofia Nerbrand skriver i DN (fred. 28/8 2020) om att vi inte till följd av Covid-19-döden får börja betrakta äldres liv som mindre värdefulla. Att skruttiga personer dör några månader tidigare än de annars skulle ha gjort får inte bagatelliseras - det vore farligt. Det är bra, vi vet inte hur andras liv ter sig för dem själva. Ett liv som utåt kan te sig bortom all mening kan fortfarande vara fyllt av livsandar som glöder och lyser upp tillvaron inifrån. Och det är stort att vi har valt att göra uppoffringar för att värna liv.

Men vi kanske ändå inte ska bli för skitnödiga här? Hur är det med barns liv? Hur skulle det vara om Covid-19 istället för åldringar skördade små barn? Skulle vi inte tycka att det vore värre? Hallå där! Varför skulle vi få tycka det? Alla liv är lika mycket värda, kom vi inte överens om det? Ja jo... men ändå vore det värre...

Förutom den fina idén om mäniskovärdet har vi principen: "Det ska va gött o leva, annars kan det kvitta." Kanske är det den som urholkar och devalverar livsvärdet på ett ganska naturligt sätt för många av oss. Min 91-åriga mamma till exempel, har en syn på Covid-19 som Sofia Nerbrand säkert skulle kalla farlig och cynisk, men som är rätt begriplig för mig. Inte så att hon desperat vill dö, men hon ser det som ett av de många sätt som livet ändå snart ska sluta på. Och kanske inte det allra sämsta.

Hur långt ska vi gå för att rädda liv? Vi borde väl verkligen inte få köra bil annat än om det är nödvändigt? Borde vi rekommendera även medlemmar av en familj att hålla avstånd från varandra, eftersom så mycket spridning sker i hemmen? Förbjuda sexuellt umgänge? Galet, eller hur, men var går gränsen mot det galna? Man kan diskutera olika åtgärder mot Coronasmittan ur ett medicinskt perspektiv, men i botten finns intressanta värderingsfrågor, och det är bra att tänka efter vad som ger ditt liv mening. Ett liv där alla går omkring med munskydd på stan eller ett liv med lite högre risk att bli sjuk? För min egen del värderar jag frihet mycket högt.