Jag satt nyss ute på altanen och fick lust att lyssna på musik. Jag öppnade Spotify och valde Oded Tzur, den fina saxofonisten och kompositören. Ett nytt album som hette Isabela fanns där, och det visade sig innehålla 35 minuter och 22 sekunders ren njutning. Har du inte hört Oded Tzur så har du inte hört något saxofonspel som liknar detta. Vilken ton! Den lär vara framsprungen ur studier av indisk klassisk musik. Jag tycker nog att det låter lite judiskt också. Framför allt svänger det på ett modernt, jazzigt sätt. I låtarna finns också vackra melodier, med härliga känslor som ibland växlar upp i extas.

Igår var jag i gasen. Speciellt efter Ulf Johansson Werres jazzföreläsning. Jag kanske hade fått rytmen i blodet? Eller om det ligger någon sanning i det gamla talet om jazzbacillen? På väg hem blev jag fikasugen i höjd med Konserthuset och slank lycklig in i Espresso House. Jag måste ha slunkit mycket lyckligt och yvigt, för vid disken säger den unga vackra tjejen: "Jag gillar dina dance moves".

Oväntad replik, minst sagt. Men det är härligt att ibland, trots krig och elände, kunna glida så bananglatt genom livet. Det är ju den där gamla klyschan om att man lever ända tills man dör. Den brukar peppa mig och få mig att vilja leva än mer, ända tills jag åter minns begreppet halvdöd. Ja...jo..men vem vet vad en halvdöd tillvaro skulle kunna erbjuda för ljusglimtar?

När jag borstade tänderna imorse tyckte jag att ljuset började flimra. Spottarna i taket kan vara lite instabila, men det brukar hjälpa att vrida på dimmern. Sagt och gjort, men när jag spanade upp för att kolla resultatet skådade mitt norra öga den sanna orsaken till störningen. En stor fluga kretsade vilset kring spotten ovanför handfatet, och skymde glimtvis en del av ljuset. Den stackarn var utanför sin säsong, lost i ett letande efter sommarsol. Ledlampan gav måhända hopp om en ny vår, om att ett nytt äventyr stod för dörren. Jag släckte genast och hoppades att flugfan bara skulle vara borta på nåt sätt nästa gång jag kom in i badrummet.
Snart var jag där igen för att uträtta mina behov, tittande in i vår duschkabin. Men vad får jag se? Vad ligger där på botten, i en av de sista oupptorkade vattendropparna, dränkt och död? Jo den stora flugan. Kunde den vara så monumentalt klantig att den gick och drunknade i nästan ingenting? Nej, det enda rimliga var att den insett det hopplösa i situationen. Solen hade slocknat, det var mörkt och instängt. Kanske luktade det lite bajs, men inte tillräckligt för att hålla humöret uppe. Så fick den se vattendroppen och tänkte: Jag gör det bara. Det finns inget här mer för mig.
Så gick det till när jag träffade min första suicidala insekt. Sånt kan nästan göra en lite nyfiken på djurlivet. Jag spolade ner den, med tillbehör som den skulle ha uppskattat om den hade varit vid liv.

jag känner det
jag vet att det kommer att dras åt
jag sprattlar lite
de stora vattnen, himmelen
det går nog inte längre
men jag har det bra
 

I DN idag (14 juni 2021) fanns en krönika av Alex Schulman; en karl som jag en gång hade för mig att jag ogillade. Jag kan fortfarande förstå varför, men har ändrat uppfattning. Krönikan handlade om vad man kan iaktta på studentmottagningar, om tillståndet i värdfamiljen. Så kommer meningen: " Varje familj bär på en unik uppsättning av dysfunktionalitet, barnen dömda på förhand, av saker som hände för länge sen".  Och det går en skön våg genom min kropp. Att skriva så i vår tid, att ha en sådan unik, hjärtskärande röst. Det är bara underbart.

Vid eftertanke är jag inte säker på om Alex fångat något verkligt, eller om det snarare ekar av hans eget stora hjärtas skri. Men jag kan också tänka att en sådan dysfunktionalitet är självklar och existentiell. Jag tror inte att vi kan prata oss ur den heller, vilket Alex tycker att vi ska försöka göra. Krönikan ändar dock i ännu en dos härligt otidsenlig determinism: "Färden är redan utstakad, vi går dit det är bestämt att vi ska gå".