I samband med min mammas flytt till ett äldreboende tog jag vara på en nostalgipryl av högsta rang: en askkopp som en gång stod på soffbordet i vardagsrummet i mitt barndomshem. Det är en finurlig askkopp som kan gömma den äckliga askan i sitt inre. Det är bara att trycka ner knappen så att skivan under sätts i snurr. Centrifugalkraften fixar resten. Som barn tryckte man gärna då och då - oavsett om det fanns någon synlig aska eller ej.

När jag nu återsåg den kom barndomen och ungdomen kom emot mig med full kraft, som en varm sommarvind. (Eller varför inte som en Sommarvind med Östen Warnerbring).Den måste jag bara ha! tänkte jag. Och sa det nog också högt till min lite mindre entusiastiska bror. Men när den senare stod framför mig på mitt nuvarande skrivbord kom plötsligt också den äckliga cigarrettlukten tillbaka. Inte för att den verkligen luktar nu, utan som förfluten, antinostalgisk lukt. Med denna kom alla de mindre förtjusande omständigheterna i mitt askflyktiga lilla liv också tillbaka. Känslan nådde en nivå av lätt illamående och jag tänkte i panik att askkoppen måste bort. Luften måste rensas från allt det cigarrettfuttiga och och motbjudande. Men ännu står den kvar och väcker blandade känslor.