Hej! Tack för att du vill kommentera inlägget "Barnen är dömda på förhand"
Ankhemmet är ett milt asocialt medium. Följande gäller:
- Du måste ange en giltig e-postadress!
- Din e-postadress publiceras aldrig om du inte själv skriver in den i själva kommentarstexten. Den lämnas inte vidare till någon.
- Du kan välja om du bara vill höra av dig eller om du vill ha din kommentar publicerad.
- Alla kommentarer granskas innan de eventuellt publiceras. Det kan ta lite tid!
- Om du vill publicera din kommentar går du med på att namn och e-postadress lagras i Ankhemmets databas.
Visa inlägget du vill kommentera här (ifall du behöver kolla något):
I DN idag (14 juni 2021) fanns en krönika av Alex Schulman; en karl som jag en gång hade för mig att jag ogillade. Jag kan fortfarande förstå varför, men har ändrat uppfattning. Krönikan handlade om vad man kan iaktta på studentmottagningar, om tillståndet i värdfamiljen. Så kommer meningen: " Varje familj bär på en unik uppsättning av dysfunktionalitet, barnen dömda på förhand, av saker som hände för länge sen". Och det går en skön våg genom min kropp. Att skriva så i vår tid, att ha en sådan unik, hjärtskärande röst. Det är bara underbart.
Vid eftertanke är jag inte säker på om Alex fångat något verkligt, eller om det snarare ekar av hans eget stora hjärtas skri. Men jag kan också tänka att en sådan dysfunktionalitet är självklar och existentiell. Jag tror inte att vi kan prata oss ur den heller, vilket Alex tycker att vi ska försöka göra. Krönikan ändar dock i ännu en dos härligt otidsenlig determinism: "Färden är redan utstakad, vi går dit det är bestämt att vi ska gå".