När jag borstade tänderna imorse tyckte jag att ljuset började flimra. Spottarna i taket kan vara lite instabila, men det brukar hjälpa att vrida på dimmern. Sagt och gjort, men när jag spanade upp för att kolla resultatet skådade mitt norra öga den sanna orsaken till störningen. En stor fluga kretsade vilset kring spotten ovanför handfatet, och skymde glimtvis en del av ljuset. Den stackarn var utanför sin säsong, lost i ett letande efter sommarsol. Ledlampan gav måhända hopp om en ny vår, om att ett nytt äventyr stod för dörren. Jag släckte genast och hoppades att flugfan bara skulle vara borta på nåt sätt nästa gång jag kom in i badrummet.
Snart var jag där igen för att uträtta mina behov, tittande in i vår duschkabin. Men vad får jag se? Vad ligger där på botten, i en av de sista oupptorkade vattendropparna, dränkt och död? Jo den stora flugan. Kunde den vara så monumentalt klantig att den gick och drunknade i nästan ingenting? Nej, det enda rimliga var att den insett det hopplösa i situationen. Solen hade slocknat, det var mörkt och instängt. Kanske luktade det lite bajs, men inte tillräckligt för att hålla humöret uppe. Så fick den se vattendroppen och tänkte: Jag gör det bara. Det finns inget här mer för mig.
Så gick det till när jag träffade min första suicidala insekt. Sånt kan nästan göra en lite nyfiken på djurlivet. Jag spolade ner den, med tillbehör som den skulle ha uppskattat om den hade varit vid liv.