Nu har jag gjort litterär debut. Enligt baksidestexten, som förlaget har skrivit, är Camp Svartsjön en "samtidsroman med stor humor och allvar". Lite rolig hoppas jag att den är i alla fall och det finns också en del resonerande kring de stora frågorna i livet.

Du som kom hit via Jazztider kanske undrar vad detta har med jazz att göra. Inte jättemycket, ska erkännas. Du blev lurad hit. Men jag tror ändå att musiken är viktig i skrivandet. Det gäller inte bara poesi. Först tänker jag på klassisk musik där man måste växla mellan dimiuendon och crescendon för att skapa dynamik. Men jazzen påverkar säkert mig en hel del också. Det behövs ensemblespel för att skapa struktur, sätta storyn. Så kan man sväva ut i kreativt solospel på några sidor. Och rytmen, tajmingen,  det som skiljer jazz från fyrkantig musik.

Har jag lyckats? Köp och kolla!

Du kan beställa på Visto förlag.

Det går bra på Bokus och Adlibris också.

Och se även Topplista - böcker

1. Rått kött, av Tomasz Krystamera.
En osentimental skildring av ännu en karlsloks misslyckade liv. Fylld av övergrepp och äckligheter.

2.  Stäng inte när du bajsar, av Viveka Hög.
Om en växande passion utan gränser, mästerligt skildrad av en ung debuterande stjärna på den litterära himlen.

3. Stäng när du bajsar, av Anders Hög.
Om ett förhållande på väg att krackelera. Högs prosa sprakar oavbrutet.

4. Bränt fläsk, av Eva Brömmer Ståhlmage.
En stinkande hög av ord om det nutida Sverige av en författare som också hon är i högform. Svartbränd humor på högsta nivå, och självklart dokumentär.

5. Gubbarna på taket, av Gunnar Gabrielsson.
En bok om cirka tio gubbar på ett tak. Sprängfull av galna upptåg på en begränsad yta. Så rolig att man nästan måste skratta lite.

6. Dammsugarvåld, av Emily Rosenhag.
En gripande berättelse om en flickas svåra uppväxt, i ett hem präglat av missbruk och undermålig sophantering.

7.  Kärlekens blinda hjärta, av Hanne Dahlgren.
Den svikna kvinnans bultande, blodfyllda organ tvingas ställa frågan: Är det det här du kallar kärlek?

8. Piskrapp mitt på ljusa dagen, av Abile Obikvele.
Om kolonialismens och rasismens inflammerade och aldrig övergående skavsår. Så mycket elände har du aldrig fått för pengarna. Och så en strimma hopp.

9. Min hora till syster, av Ellinor Abrahamsson
Om två systrar som tar heder och trosor av varandra i en desperat jakt på mänsklig värdighet och en ond man. Relationer som redan från början är trassliga och som blir allt sämre. Och så en strimma hopp.

10. Jag tar den i min hand, av Youssef Dalazir
En dokumentärroman om utsatt homosexuell kärlek i nittonhundratalets Marocko. Vägen mot den slutliga katastrofen är hård och fylld av potthål.

Efter att ha läst denna lista inser jag att min egen bok Camp Svartsjön knappast har en chans.

Det gick inte för mig. Jag sålde inte ett enda exemplar av min bok  Camp Svartsjön. Fiasko! Men det är ju som att stå i en väldig saluhall fylld av gös, hummer och gädda och försöka locka med en nyfångad mört. Man bjuder till så gott man kan för att fånga in passerande människor, som mestadels tycks stenhårt fokuserade på att inte se.

Men det var samtidigt jättekul! Succé! Att träffa folk från förlaget, som man tidigare bara mailat med, att träffa medförfattare och illustratörer, att uppleva allt annat som försiggick runt om – ja det var snudd på underbart.

I tre timmar skulle jag stå hos Idus/Visto/Stellar förlag och försöka sälja. I tre timmar skulle jag se glad ut, och det lyckades. Det blev också några intressanta samtal med presumtiva kunder, som dock var ännu mer intresserade av att berätta om sitt eget själsliv. “För mig är glaset halvfullt”, förklarade en lite äldre dam hurtigt, vilket tyvärr triggade mig till att tala om hur urdrucket det var för mig och hur liemannen redan kunde skymtas bakom hörnet. 

Det roligaste samtalet hade jag med Anna Bogren från förlaget. För en liten stund upphörde sådana tråkigheter som tid, syfte, mål och roller. Vi var bara två människor som guppade runt i härligt samspråk. Fast det var väl mest jag som pladdrade om man ska se nyktert på det. 

Man skulle helst ha en eller flera lockfraser eller andra knep för att få folk att stanna. Det gick ju bra att köra med samma hela tiden eftersom besökarna var nya varje gång, men jag har svårt för att upprepa mig, så jag försökte improvisera. "Känner du till  Thore Skogman?" var en öppning. "Ska man ta livet på skoj eller på allvar?" var en annan.  Det där med Skogman funkar nog inte på yngre generationer påpekade en man som hade skrivit en ungdomsbok. Jag ville testa och försökte hejda en förbipasserande tonåring. Lite för sent fattade jag att hon verkligen inte ville stanna, och plötsligt kände jag mig som en stalker. Skammen föll över mig som en lavin. Skämdes gjorde jag också när en förlagsmedarbetare påpekade att jag stod och skymde böckerna. Man skulle stå mellan montrarna, inte framför dem. Jag har svårt för sådana tillrättavisningar och blir liten som en tesked. Det var på slutet också, när jag var trött. Sista kvarten fick jag bildligt talat klistra upp läpparna och sugen var i stort sett tappad.

I sin helhet var det ändå en fin upplevelse. Det fanns en stund efter mitt arbetspass när jag gled fram i myllret genom den väldiga hallen och kände mig som en stjärna. Det var ju om sådana som mig och det vi hade skrivit som allting handlade. Jag var författare. Jag hade skrivit en bok.

Björn Wiman för i DN den 11:e december ett resonemang om tro och religion. Artikeln handlar till en början om boken "Förinta" av Michel Houellebecq, men den leder vidare till ett allmänt resonemang om (den kristna) tron. Enligt Björn Wiman frågar sig många människor idag hur man kan leva utan att tro, i en värld där det inte går att tro?
Jag håller med om att världen, vetenskapen och logiken nästan omöjliggör en typ av tro som den kristna, men jag mår inte direkt dåligt av det, utan frågar mig istället hur man kan leva med att tro, om man nu tycker sig leva i en värld där det inte går att tro. Är inte det svårt? Skaver det inte?
Nej, inte så mycket om man fungerar som Björn Wiman. Någon fundamentalism är det inte tal om, utan Björn befinner sig i andra änden av skalan. Han halvtror kunde man kanske säga. Ibland, och på vissa platser och på vissa sätt så tror han. Det hindrar honom inte från att vid andra tillfällen tänka på ett annat sätt. Tron begränsar honom inte. Och den ger honom den förtröstan och den gemenskap vi alla törstar så oändligt mycket efter. Den intermittenta tron fritar honom också från att acceptera de rent förnuftsvidriga inslagen i den kristna läran. Konfirmationen är djupt meningsfull, utan att han behöver tro på det som sägs om Jesu blod.
Han har rätt, tror jag. Den mänskliga gemenskapen och den religiösa känslan, andligheten, är nog för många troende det viktigaste. Och hur kan man invända mot någonting sådant? Jag förstår varför den här artikeln kändes drabbande för mig.

I en knipa handlar de flesta troende som om Gud inte fanns. De sätter sig inte bara ner och ber till Gud och förtröstar på att han ska rädda dem. De gör vad de kan för att rädda sig själva, men sen ber de så klart en bön också, som säkert kan vara stärkande och fungera minst lika bra som placeboeffekten. Men egentligen bestämmer Gud? Att be till honom borde räcka?
Lite skaver nog ändå Björns tro. Han går in i en kyrka, träffar en präst och berättar om sina tankar kring religionen. Han frågar prästen om det han tänker och upplever räcker fär att han ska kunna kalla sig troende. Föga förvånande svarar prästen ja på den frågan. Och Björn verkar uppskatta det. Men räcker det för Gud? Tror Björn att prästens svar i någon mån kommer från Gud, att prästen kanske har lite mer kontakt med det himmelska och att hans ord därför betyder mer än om det kom från vilken pajsare som helst? Det beror kanske på när man frågar honom?

Är det också skavet som gör att han måste sätta sitt eget förhållningssätt lite högre än ateisternas. Deras resonemang är ofta binärt; antingen finns Gud eller så finns han inte. Gud så fyrkantigt! Det är mera modernt med ett icke-binärt synsätt så klart. Och mera moget. Ateisterna förstår inte vad som är viktigast. De "förtingligar" hela frågan. Här handlar det om ett bråddjup minsann, i vilket logik och vetenskap flyter på ytan som korkar. (Nej, det där sista säger inte Björn, det var jag som flöt iväg lite extra)
Ja, Björns argument låter som varianter på klassiska argument mot ateister. Sen får väl Richard Dawkins hävda att han visst har andliga upplevelser så mycket han vill. Björn kanske kan tro på det också, ibland?

Är det så att Björns förhållingssätt ligger väl till i vår lite dystra tid, där behovet av gemenskap och traditioner måhända är större än på länge, och där vetenskapligt-logiska sanningsfrågor, eller motståndarnas (experternas) så kallade fakta, inte ska störa sammanhållningen. Jag avstår från att ta konkreta exempel från politiken, men visst finns det fler varma, härliga gemenskaper med ett icke-binärt förhållningssätt till sanningen? Den är inte det viktigaste? Eller?

Annars gillar jag förstås Björn Wiman - en viktig röst i vår vilsna värld!

Jag måste bara ta mig samman och gå ur Svenska kyrkan.

Idag har jag experimenterat med det decentraliserade sociala nätverket Mastodon, där man tootar istället för twittrar. Ja, det var Elon Musks härjningar som fick mig att spana efter alternativ. Ännu hänger jag dock kvar på Twitter.

Mastodon är öppet och (för den vanliga användaren) gratis. Man måste först välja en server, vilket sen påverkar vilket innehåll som kommer upp, eller i alla fall vilket innehåll som kommer att ligga närmast till hands. Jag valde fosstodon.org, eftersom den verkade lämplig om man är intresserad av programmering. Att bli godkänd tog bara en liten stund. Det går att köra Mastodon i en webbläsare, där man kan välja om man vill ha ett enklare eller ett mer avancerat, kolumnifierat utseende. Jag valde först den vancerade varianten, men insåg att jag nog trivdes bättre med den enklare. Dessutom finns appar för olika plattformar. Jag har sparkat igång en Android-app, som hette Mastodon och en Linux-app som hette Tootle.

Man kan köra Mastodon på en egen server också, men om trafiken ökar och folk börjar välja den, ja då kan det stå en dyrt. Jag läste om någon som låg på ca 50 dollar i månaden. Mastodon har ett öppet API, så det går också bra att skapa sin egen klient/app. Många tredjepartsappar finns redan att välja på. Nätverket har funnits sedan hösten 2016.

Vad gäller moderering av innehållet, så är det upp den som driver servern. Fosstodon hade vettiga regler tyckte jag, och det verkar finnas en moderatorfunktion. Generellt sett verkar inte Mastodon vara någon garant för trevligt, hatfritt innehåll. Kanske är det lite lättare att undvika om man väljer rätt server. EU är i alla fall på:

https://uk.pcmag.com/social-media/140088/eu-joins-mastodon-social-network-sets-up-its-own-server