Björn Wiman för i DN den 11:e december ett resonemang om tro och religion. Artikeln handlar till en början om boken "Förinta" av Michel Houellebecq, men den leder vidare till ett allmänt resonemang om (den kristna) tron. Enligt Björn Wiman frågar sig många människor idag hur man kan leva utan att tro, i en värld där det inte går att tro?
Jag håller med om att världen, vetenskapen och logiken nästan omöjliggör en typ av tro som den kristna, men jag mår inte direkt dåligt av det, utan frågar mig istället hur man kan leva med att tro, om man nu tycker sig leva i en värld där det inte går att tro. Är inte det svårt? Skaver det inte?
Nej, inte så mycket om man fungerar som Björn Wiman. Någon fundamentalism är det inte tal om, utan Björn befinner sig i andra änden av skalan. Han halvtror kunde man kanske säga. Ibland, och på vissa platser och på vissa sätt så tror han. Det hindrar honom inte från att vid andra tillfällen tänka på ett annat sätt. Tron begränsar honom inte. Och den ger honom den förtröstan och den gemenskap vi alla törstar så oändligt mycket efter. Den intermittenta tron fritar honom också från att acceptera de rent förnuftsvidriga inslagen i den kristna läran. Konfirmationen är djupt meningsfull, utan att han behöver tro på det som sägs om Jesu blod.
Han har rätt, tror jag. Den mänskliga gemenskapen och den religiösa känslan, andligheten, är nog för många troende det viktigaste. Och hur kan man invända mot någonting sådant? Jag förstår varför den här artikeln kändes drabbande för mig.

I en knipa handlar de flesta troende som om Gud inte fanns. De sätter sig inte bara ner och ber till Gud och förtröstar på att han ska rädda dem. De gör vad de kan för att rädda sig själva, men sen ber de så klart en bön också, som säkert kan vara stärkande och fungera minst lika bra som placeboeffekten. Men egentligen bestämmer Gud? Att be till honom borde räcka?
Lite skaver nog ändå Björns tro. Han går in i en kyrka, träffar en präst och berättar om sina tankar kring religionen. Han frågar prästen om det han tänker och upplever räcker fär att han ska kunna kalla sig troende. Föga förvånande svarar prästen ja på den frågan. Och Björn verkar uppskatta det. Men räcker det för Gud? Tror Björn att prästens svar i någon mån kommer från Gud, att prästen kanske har lite mer kontakt med det himmelska och att hans ord därför betyder mer än om det kom från vilken pajsare som helst? Det beror kanske på när man frågar honom?

Är det också skavet som gör att han måste sätta sitt eget förhållningssätt lite högre än ateisternas. Deras resonemang är ofta binärt; antingen finns Gud eller så finns han inte. Gud så fyrkantigt! Det är mera modernt med ett icke-binärt synsätt så klart. Och mera moget. Ateisterna förstår inte vad som är viktigast. De "förtingligar" hela frågan. Här handlar det om ett bråddjup minsann, i vilket logik och vetenskap flyter på ytan som korkar. (Nej, det där sista säger inte Björn, det var jag som flöt iväg lite extra)
Ja, Björns argument låter som varianter på klassiska argument mot ateister. Sen får väl Richard Dawkins hävda att han visst har andliga upplevelser så mycket han vill. Björn kanske kan tro på det också, ibland?

Är det så att Björns förhållingssätt ligger väl till i vår lite dystra tid, där behovet av gemenskap och traditioner måhända är större än på länge, och där vetenskapligt-logiska sanningsfrågor, eller motståndarnas (experternas) så kallade fakta, inte ska störa sammanhållningen. Jag avstår från att ta konkreta exempel från politiken, men visst finns det fler varma, härliga gemenskaper med ett icke-binärt förhållningssätt till sanningen? Den är inte det viktigaste? Eller?

Annars gillar jag förstås Björn Wiman - en viktig röst i vår vilsna värld!

Jag måste bara ta mig samman och gå ur Svenska kyrkan.

Idag har jag experimenterat med det decentraliserade sociala nätverket Mastodon, där man tootar istället för twittrar. Ja, det var Elon Musks härjningar som fick mig att spana efter alternativ. Ännu hänger jag dock kvar på Twitter.

Mastodon är öppet och (för den vanliga användaren) gratis. Man måste först välja en server, vilket sen påverkar vilket innehåll som kommer upp, eller i alla fall vilket innehåll som kommer att ligga närmast till hands. Jag valde fosstodon.org, eftersom den verkade lämplig om man är intresserad av programmering. Att bli godkänd tog bara en liten stund. Det går att köra Mastodon i en webbläsare, där man kan välja om man vill ha ett enklare eller ett mer avancerat, kolumnifierat utseende. Jag valde först den vancerade varianten, men insåg att jag nog trivdes bättre med den enklare. Dessutom finns appar för olika plattformar. Jag har sparkat igång en Android-app, som hette Mastodon och en Linux-app som hette Tootle.

Man kan köra Mastodon på en egen server också, men om trafiken ökar och folk börjar välja den, ja då kan det stå en dyrt. Jag läste om någon som låg på ca 50 dollar i månaden. Mastodon har ett öppet API, så det går också bra att skapa sin egen klient/app. Många tredjepartsappar finns redan att välja på. Nätverket har funnits sedan hösten 2016.

Vad gäller moderering av innehållet, så är det upp den som driver servern. Fosstodon hade vettiga regler tyckte jag, och det verkar finnas en moderatorfunktion. Generellt sett verkar inte Mastodon vara någon garant för trevligt, hatfritt innehåll. Kanske är det lite lättare att undvika om man väljer rätt server. EU är i alla fall på:

https://uk.pcmag.com/social-media/140088/eu-joins-mastodon-social-network-sets-up-its-own-server

För en tid sen ville jag börja med ett nytt programmeringsprojekt och kom på den lysande idén att förena kodandet med mitt intresse för jazzmusik. Varför inte göra en sajt som listade alla spelningar på gång i land och rike? Sagt och gjort. Jag kämpade på åtskilliga timmar. Men kära vänner, lämna aldrig nånting ogooglat. Annars kan den hemska dag komma, som kom för mig, när jag upptäckte att Svensk jazz nu erbjuder en evenemangskalender som inte går av för hackor. Den är mycket snyggare än den jag själv var på väg att åstadkomma, och den är otäckt innehållsrik. Till mitt försvar kan sägas att jag redan tidigare upptäckt dess existens, men vid den tidpunkten imponerade inte kalendern på samma sätt.

Allt mitt arbete var i onödan, så kändes det, och känns fortfarande i viss mån. Men efter stor vånda bestämde jag mig för att deploya mitt alster i alla fall. De två kalendrarna är inte identiska, så kanske hittar man på det ena stället vad man inte hittar på det andra. Dessutom funderar jag på hur jag skulle kunna vidareutveckla det hela, för att skapa ett ökat egenvärde. Kanske har du någon idé?

Så här är Jazztider - som jag knåpat ihop.

Och här är en lista med konserter som medlemsförbundet Svensk jazz tillhandahåller.

Idag vandrade jag omkring i Stockholms centrum för första gången på länge. Jag upptäckte också, i väntan på att sammanstråla med min fru, en fantastisk artist: Veronica Swift. Flera gånger lyssnade jag till exempel på titellåten på hennes senaste album "This Bitter Earth". Samma genomsköljande resultat varje gång.
Nu på kvällen läste jag en töntig recension på svenska som klagade över hennes låtval och tyckte det var konventionellt.
Mina råd till denne recensent:
Skaffa öron
Skaffa ett hjärta
Skaffa tårar

Jag satt nyss ute på altanen och fick lust att lyssna på musik. Jag öppnade Spotify och valde Oded Tzur, den fina saxofonisten och kompositören. Ett nytt album som hette Isabela fanns där, och det visade sig innehålla 35 minuter och 22 sekunders ren njutning. Har du inte hört Oded Tzur så har du inte hört något saxofonspel som liknar detta. Vilken ton! Den lär vara framsprungen ur studier av indisk klassisk musik. Jag tycker nog att det låter lite judiskt också. Framför allt svänger det på ett modernt, jazzigt sätt. I låtarna finns också vackra melodier, med härliga känslor som ibland växlar upp i extas.