Björn Wiman för i DN den 11:e december ett resonemang om tro och religion. Artikeln handlar till en början om boken "Förinta" av Michel Houellebecq, men den leder vidare till ett allmänt resonemang om (den kristna) tron. Enligt Björn Wiman frågar sig många människor idag hur man kan leva utan att tro, i en värld där det inte går att tro?
Jag håller med om att världen, vetenskapen och logiken nästan omöjliggör en typ av tro som den kristna, men jag mår inte direkt dåligt av det, utan frågar mig istället hur man kan leva med att tro, om man nu tycker sig leva i en värld där det inte går att tro. Är inte det svårt? Skaver det inte?
Nej, inte så mycket om man fungerar som Björn Wiman. Någon fundamentalism är det inte tal om, utan Björn befinner sig i andra änden av skalan. Han halvtror kunde man kanske säga. Ibland, och på vissa platser och på vissa sätt så tror han. Det hindrar honom inte från att vid andra tillfällen tänka på ett annat sätt. Tron begränsar honom inte. Och den ger honom den förtröstan och den gemenskap vi alla törstar så oändligt mycket efter. Den intermittenta tron fritar honom också från att acceptera de rent förnuftsvidriga inslagen i den kristna läran. Konfirmationen är djupt meningsfull, utan att han behöver tro på det som sägs om Jesu blod.
Han har rätt, tror jag. Den mänskliga gemenskapen och den religiösa känslan, andligheten, är nog för många troende det viktigaste. Och hur kan man invända mot någonting sådant? Jag förstår varför den här artikeln kändes drabbande för mig.

I en knipa handlar de flesta troende som om Gud inte fanns. De sätter sig inte bara ner och ber till Gud och förtröstar på att han ska rädda dem. De gör vad de kan för att rädda sig själva, men sen ber de så klart en bön också, som säkert kan vara stärkande och fungera minst lika bra som placeboeffekten. Men egentligen bestämmer Gud? Att be till honom borde räcka?
Lite skaver nog ändå Björns tro. Han går in i en kyrka, träffar en präst och berättar om sina tankar kring religionen. Han frågar prästen om det han tänker och upplever räcker fär att han ska kunna kalla sig troende. Föga förvånande svarar prästen ja på den frågan. Och Björn verkar uppskatta det. Men räcker det för Gud? Tror Björn att prästens svar i någon mån kommer från Gud, att prästen kanske har lite mer kontakt med det himmelska och att hans ord därför betyder mer än om det kom från vilken pajsare som helst? Det beror kanske på när man frågar honom?

Är det också skavet som gör att han måste sätta sitt eget förhållningssätt lite högre än ateisternas. Deras resonemang är ofta binärt; antingen finns Gud eller så finns han inte. Gud så fyrkantigt! Det är mera modernt med ett icke-binärt synsätt så klart. Och mera moget. Ateisterna förstår inte vad som är viktigast. De "förtingligar" hela frågan. Här handlar det om ett bråddjup minsann, i vilket logik och vetenskap flyter på ytan som korkar. (Nej, det där sista säger inte Björn, det var jag som flöt iväg lite extra)
Ja, Björns argument låter som varianter på klassiska argument mot ateister. Sen får väl Richard Dawkins hävda att han visst har andliga upplevelser så mycket han vill. Björn kanske kan tro på det också, ibland?

Är det så att Björns förhållingssätt ligger väl till i vår lite dystra tid, där behovet av gemenskap och traditioner måhända är större än på länge, och där vetenskapligt-logiska sanningsfrågor, eller motståndarnas (experternas) så kallade fakta, inte ska störa sammanhållningen. Jag avstår från att ta konkreta exempel från politiken, men visst finns det fler varma, härliga gemenskaper med ett icke-binärt förhållningssätt till sanningen? Den är inte det viktigaste? Eller?

Annars gillar jag förstås Björn Wiman - en viktig röst i vår vilsna värld!

Jag måste bara ta mig samman och gå ur Svenska kyrkan.