Det gick inte för mig. Jag sålde inte ett enda exemplar av min bok  Camp Svartsjön. Fiasko! Men det är ju som att stå i en väldig saluhall fylld av gös, hummer och gädda och försöka locka med en nyfångad mört. Man bjuder till så gott man kan för att fånga in passerande människor, som mestadels tycks stenhårt fokuserade på att inte se.

Men det var samtidigt jättekul! Succé! Att träffa folk från förlaget, som man tidigare bara mailat med, att träffa medförfattare och illustratörer, att uppleva allt annat som försiggick runt om – ja det var snudd på underbart.

I tre timmar skulle jag stå hos Idus/Visto/Stellar förlag och försöka sälja. I tre timmar skulle jag se glad ut, och det lyckades. Det blev också några intressanta samtal med presumtiva kunder, som dock var ännu mer intresserade av att berätta om sitt eget själsliv. “För mig är glaset halvfullt”, förklarade en lite äldre dam hurtigt, vilket tyvärr triggade mig till att tala om hur urdrucket det var för mig och hur liemannen redan kunde skymtas bakom hörnet. 

Det roligaste samtalet hade jag med Anna Bogren från förlaget. För en liten stund upphörde sådana tråkigheter som tid, syfte, mål och roller. Vi var bara två människor som guppade runt i härligt samspråk. Fast det var väl mest jag som pladdrade om man ska se nyktert på det. 

Man skulle helst ha en eller flera lockfraser eller andra knep för att få folk att stanna. Det gick ju bra att köra med samma hela tiden eftersom besökarna var nya varje gång, men jag har svårt för att upprepa mig, så jag försökte improvisera. "Känner du till  Thore Skogman?" var en öppning. "Ska man ta livet på skoj eller på allvar?" var en annan.  Det där med Skogman funkar nog inte på yngre generationer påpekade en man som hade skrivit en ungdomsbok. Jag ville testa och försökte hejda en förbipasserande tonåring. Lite för sent fattade jag att hon verkligen inte ville stanna, och plötsligt kände jag mig som en stalker. Skammen föll över mig som en lavin. Skämdes gjorde jag också när en förlagsmedarbetare påpekade att jag stod och skymde böckerna. Man skulle stå mellan montrarna, inte framför dem. Jag har svårt för sådana tillrättavisningar och blir liten som en tesked. Det var på slutet också, när jag var trött. Sista kvarten fick jag bildligt talat klistra upp läpparna och sugen var i stort sett tappad.

I sin helhet var det ändå en fin upplevelse. Det fanns en stund efter mitt arbetspass när jag gled fram i myllret genom den väldiga hallen och kände mig som en stjärna. Det var ju om sådana som mig och det vi hade skrivit som allting handlade. Jag var författare. Jag hade skrivit en bok.